Tvåmila

Hur det började.

I slutet av 1940-talet föddes i GIF:s orienteringssektion tanken på att arrangera en lång orienteringstävling. Man hade deltagit i en dylik tävling, som IF Kraft ordnat i Närpes. Det beslöts att arrangera en tävling på ”prov” 1950. Denna provtävling arrangerades som distriktstävling. Experimentet utföll väl och man beslöt att följande år arrangeras tävlingen som nationell. Därmed startade den äldsta kvarlevande långdistanstävlingen i vårt land. Som upphovsman kan Erik ”Kiiska” Korin anses biträdd av John Åkö. Sedan dess har GIF:s Tvåmila arrangerats årligen förutom åren 1969 och 1991. Båda dessa år arrangerade GIF FSO-mästerskapen och då räckte inte resurserna till att också arrangera Tvåmila. 1998 arrangerades Tvåmila än så länge en sista gång som en nationell tävling.

Provtävling.

Provtävlingens start var förlagd till Kulla i Såka och målet till Finells i Storby. Efter fem kontroller kom man till matkontrollen. Den fanns på Boholmsvägen vid det gamla hjälpflygfältet. Då man hittat alla tio kontroller kunde man löpa i mål. Kartan var en sockenkarta 1:30000. Den första officiella tävlingen 1951 startade vid Hansas i Rödsö. Målet var förlagt till skidstugan vid Köykarberget. Denna tävling var speciell så tillvida att Perho å skulle korsas i trakterna av Vetilmossen. Denna överfart skedde så att deltagarna transporterades med roddbåt till den motsatta stranden. En ganska omöjlig lösning i dagens orientering.

Kartorna.

De första tävlingarna ordnades i allmänhet på sockenkartan och skalan var 1:30000. Sockenkartan saknade höjdkurvor och var svartvit. Den första tävlingen på en grundkarta gick 1954. Skalan på tävlingskartan var denna gång 1:40000! 1963 användes en grundkarta, som hade kompletterats med några detaljer. Kartan hade året innan använts på FM budkavle, som GIF arrangerat. Ännu så sent som 1968 hölls tävlingen på en svartvit sockenkarta i skala 1:25000 utan höjdkurvor. 1970 var kartan försedd med bruna höjdkurvor och följande år var alla vattendrag och sankmarker blåfärgade. Det var FSOM kartan av 1969, som då kom till användning. 1973 var det dags för den första fyrfärgade grundkartan. Skalan var fortfarande 1:25000. 1975 användes GIF:s första egentliga orienteringskarta. Skalan var 1:20000 och kartan var tryckt i fyra färger. 1980 användes den första orienteringskartan, som var ritad enligt den nya internationella kartnormen. Skalan var fortfarande 1:20000. I takt med att kartorna gjordes allt noggrannare blev skalan också allt större. 1983 var skalan på tävlingskartan 1:15000 och slutligen 1996 1:10000. Denna skala har sedan dess varit den dominerande.

Klassindelningen.

I de första tävlingarna indelades deltagarna i klasserna A,C och D. A motsvarar dagens H21 medan C och D var oldboysklasserna H35 och H43. 1954 heter klasserna seniorer och oldboys över 35 år. Redan följande år heter klasserna M, M35 och M43. 1979 motsvarar klassbeteckningarna nästan dagens, alltså H21, H35 och H43. Man hade inte ännu infört systemet med 5 års intervaller i oldboysklasserna. Denna förändring togs senare i bruk och kom aldrig att beröra Tvåmila då klassindelningen i tävlingen blev H21, H35 och H20. De två senare ordnades sporadiskt. Numera är klassindelningen på Tvåmila H21A och D21A. Det var först 2012 som D21A infördes. Under några år tidigare hade de få damer, som deltog, fått finna sig i att tävla bland herrarna. Då tävlingen haft minst nationell status har den haft ett fullständigt klassutbud. Dessa övriga klasser har tävlat på normala distanser.

Deltagare.

Den första tävlingen var alltså en distriktstävling. De följande var nationella eller nordiska tävlingar. Småningom minskade deltagarantalet och sektionen såg sig tvungen att arrangera tävlingen som distriktstävling. Detta skedde 1997. I alla tävlingar hade man tillämpat individuell start men 1999 infördes samstart och sedan dess har denna startmetod använts. Mest deltagare samlade tävlingen 1971 då hela 37 deltagare fullföljde. Minst antalet deltagare var 1996 då endast tre startade. Under 1970, 1980 och 1990-talet var tävlingen flera gånger tillika ÖID mästerskapen på överlånga sträckor, som det då hette, i de klasser som distriktet fastslagit. Som en kuriositet kan nämnas 1984 då GIF arrangerade, dagen innan Tvåmila, veterligen den första nationella kortdistanstävlingen i landet. Med dagens mått mätt var det fråga om en tävling på sprintdistans. Under årens lopp har namnstarka orienterare deltagit. Ett 15-tal landslagsorienterare har försökt vinna tävlingen. Suverän etta i statistiken över segrare är Aimo Tepsell med fyra segrar. Ingen har lyckats vinna tre gånger men dubbelvinnare finns många. I statistiken över segrare har endast H21 beaktats.

Tvåmila idag.

Tvåmila idag är ett motionslopp. Den har profilerat sig som motionsorienteringssäsongens avslutning. Därför ordnas den vanligen på lättlöpta och lättorienterade sandmoar. Tävlingen omfattar vanligen tre eller fyra slingor. Spridning har inte tillämpats trots möjligheten. Det lilla antalet deltagare i förening med en lång distans gör att tillräcklig spridning uppstår i alla fall. Man har också infört klasserna H21B och D21B. Banan i dessa klasser är en mil.

Banlängden.

Banlängden har i allmänhet angetts till 20,0 km. Undantag finns men då är det fråga om + – 500 m. 1961 blev man tvungen att avkorta banan rejält. Den mätte ca. 17,5 km. Orsaken var väderleken, som slog om natten till tävlingsdagen till regn och storm. Likadan väderlek rådde 1978 men banan var ändå 20 km. En deltagare blev ordentligt nerkyld och måste hjälpas ur skogen. En timme i bastun tinade småningom upp honom.

Stämplingsmetoder.

Under årens lopp har stämplingsförfarandet vid kontrollerna ändrat. I de första tävlingarna förekom regelrätt stämpling med gummistämplar. Efter denna teknik följde färgkritor. Kontrollerna var försedda med olikfärgade kritor. Man drog ett streck med kritan i rätt ruta på tävlingskortet. Följande fas i utvecklingen var stiftklämmorna. Stiftklämmorna var försedda med vassa stift som man gjorde avtryck med i rätt ruta på tävlingskortet. 1998 infördes den elektroniska stämplingsmetoden med det så kallade Emit-systemet. Denna metod används fortfarande.

Banläggningen.

Eftersom kartornas kvalitet lämnade mycket att önska beträffande exakthet använde man stora föremål som kontroller och få kontroller under hela 1950-talet och delvis in på 1960-talet. Normalt använde man 7-10 kontroller. Då kartorna i regel saknade höjdkurvor var olika stora sankmarker nästan de enda möjliga kontrollpunkterna. I takt med att kartkvalitén förbättrades gjordes banorna med flera kontroller än tidigare. Dagens bana har minst det dubbla antalet kontroller jämfört med 1950 och 1960-talet. Ett stort steg framåt i kartkvalitetshänseende blev då de första orienteringskartorna togs i bruk. För Tvåmilas del skedde detta år 1975. En verklig revolution i banläggararbetet utgjorde införandet av den elektroniska stämplingen. Den möjliggör användandet av mindre terrängområden och i regel är därför kartorna i storlek A4 numera. Banan dras i två till fyra slingor med varvning i tävlingscentralen för kartbyte och energitankning.
Kontrollerna utmärktes i terrängen med med rött färgpapper, så kallat kreppapper. Strimlor av pappret hängdes ut ca 10-15 m runt själva kontrollen, som kunde vara utmärkt med en plan tygskärm eller ett större stycke färgpapper virad runt en trädstam. Att man hängde ut pappersstrimlor runt kontrollen berodde helt enkelt på de dåliga kartorna och det var svårt att exakt ange var det rätta stället fanns. På 1950-talet kunde beskrivningen bestå av en liten kartbit där ifrågavarande kontroll var inritad. Kartbiten var fastsatt på den trädstam där kontrollen fanns. På 1960 kom kontrollangivelserna. De första var skrivna i text, till exempel ”sankmarken, södra sidan.” Kontrollens kod angavs vanligen med bokstäver På 1970-talet infördes kontrollbeskrivningar i symbolform, det vill säga det som gäller ännu idag. Koderna började anges i siffror.

Kartläggningen.

På 1950-talet var det allmänt att deltagarna själva ritade banan på tävlingskartan. På 1960-talet ritades banorna för hand av tävlingsarrangören och på 1970-talet tog man i bruk en manuell tryckapparat. Den hade konstruerats i Sverige. I slutet på 1990-talet vann utskriftskartor allt mera användning efter att det datorbaserade ritprogrammet Ocad började användas. Detta program hade utvecklats i Schweiz i början på 1990-talet. Alla socken- och grundkartor beställdes från Lantmäteriverket, som också tryckte dem. Då egentliga orienteringskartor började användas gällde det för föreningarna att själva ordna med kartläggning, renritning och tryckning. Alla olika färger och rasterytor skulle ritas med tusch på olika ritplast. Som mest kunde det röra sig om 12-14 ritplast, som skulle passa sinsemellan. Kartläggningen skedde i början med grundkartan som basmaterial och var mycket tidskrävande utan att bli exakt på grund av det dåliga grundmaterialet. Småningom började man flygfotografera terrängområdet. Detta material stereotolkades och nu fick man ett exakt grundmaterial. Det senaste är online GPS kartläggning med laserskannat grundmaterial. Kartläggaren ritar kartan så gott som färdig i terrängen på en fältdator.